Sparkles nattäventyr

En mörk, stormig höstnatt hördes höga skrik och otäcka ylanden från den stora skogen som låg bakom stallet Lyckohoven. Alla hästar sov tungt i sina boxar, utom hästen Stjärna, som nyss hade varit ute på stallbacken och tittat på stjärnorna som lös på himlen.

Nyfiken kikade Stjärna in mot skogen. Hon vågade sig bara några steg för hon visste att det fanns rovdjur där som jagade om natten. En ensam häst kunde lätt bli anfallen av en flock hungriga vargar eller björnar. Ylandet tilltog och nu lät det riktigt obehagligt.

"Vad kan det vara? Det låter som någon i nöd", mumlade Stjärna högt för sig själv.

Hon klev ytterligare några steg in i skogen och försökte sig på att kontakta den som verkade vara i nöd.

"Hallå, vad är det som händer ... Behöver du hjälp?" ropade hon.

Stjärna fick inget svar. Försiktigt smög hon sig in bland de höga granarna och snåriga buskarna. Stjärnorna sken starkt på himlen den här kvällen, och det var tur. Annars hade hon aldrig vågat sig in i skogen med risk för att snava på grenar eller kliva ner i något hål i marken. Nu hördes rösten starkare och även det otäcka ylandet.

"Jag sitter fast! Hjälp mig!" ropade rösten.

"Jag är på väg!" svarade Stjärna, och började trava i riktning mot rösten, fast hon var alldeles darrig i sina fyra hästben.

Egentligen hade hon tänkt att skynda tillbaka till stallet och väcka någon av de andra hästarna. Men nu fanns inte någon tid för det. Vargarnas ylande lät hotfullt, och hon tänkte på den stackaren som satt fast i något inne i skogen.

Stjärna mindes en hemsk historia som hon hört av stallets äldsta häst Trofast när en unghäst blivit av med halva sin svans när en grupp vargar anfallit och bitit av den för att sedan äta upp den till middag.

Stjärna travade i riktning mot rösten och när hon hunnit en bit fick hon syn på något vitt som låg på marken. Det såg ut som en häst. Runt hästen stod sju vargar i en ring och ylade. Hjärtat slog hårt på Stjärna och hon stirrade på den största av vargarna som stirrade tillbaka med gula ögon som glittrade i den mörka natten.

"Vad händer här då?", sa Stjärna och försökte låta så tuff som möjligt.

"Stackarn har klivit ner i ett gyttjehål och kan inte komma upp. Han skriker så fort vi närmar oss. Därför har vi ylat, så någon kan komma och hjälpa till", sa vargen och skakade på huvudet.

"Jag lider av vargskräck ... jag vågar inte att vargarna kommer nära", sa den vita hästen som låg nersänkt i gyttjehålet med bara halva kroppen ovanför ytan.

Stjärna tittade på hästen och upptäckte att ett långt, vitt horn stack ut från pannan. 

"Vad har hänt med din panna? Det sticker ut något ur den", sa Stjärna och funderade på om det kanske var en trädgren som borrat sig in i huvudet på den stackars hästen när han fallit ner i gyttjehålet.

"Jag är en Enhörning, vi enhörningar har horn i pannan. Vi är ett ovanligt hästsläkte. Vi bor i Fantasivärlden, men jag har rymt därifrån eftersom jag hellre vill bo i den riktiga världen", sa hästen som kallade sig själv för en enhörning.

"Fantasivärlden? Den har jag aldrig hört talas om", sa Stjärna.

"Den är bekvämare en den riktiga världen, för där finns inga stora mörka skogar med gyttjehål i", sa enhörningen stönande.

"Nej, nu måste vi dra upp honom, innan han drunknar i gyttjan", sa vargen och morrade till så högt att både Stjärna och enhörningen ryckte till.

"Har du ett namn?" Undrade Stjärna mot Enhörningen.

"Jag heter Sparkles", svarade enhörningen.

"Okej, Sparkles, hugg tag i min svans med munnen, och så får vargarna hjälpa till och knuffa på mig där bak", sa Stjärna.

"Bra idé, och jag heter Walter, så du vet, fast du inte har frågat", sa den stora vargen med dov röst.

Tillsammans kämpade alla på och till slut hade Sparkel dragits upp ur gyttjehålet.

"Tack snälla, för hjälpen. Nu tror jag att min vargskräck har försvunnit", sa Sparkles och såg tacksamt på vargarna och Stjärna.

"Vi vargar är snälla djur. Vårt dåliga rykte är överdrivet. Visst jagar vi smådjur, som kaniner och möss. Men vi skulle aldrig ge oss på stora djur som hästar. Och absolut inte människor", sa den stora vargen och blottade alla sina vassa tänder i ett brett vargleende.

"Det var lugnande att få höra", sa Stjärna och tänkte att det skulle hon berätta för de andra hästarna i stallet.

Vargarna sa hejdå till Stjärna och Sparkles och gav sig springande iväg in i skogen.

"Vart ska du bo nu då, om du har rymt från fantasivärlden?" frågade Stjärna.

"Jag har ingenstans att bo. Kan du kanske hjälpa mig med det?" undrade Sparkles.

"Det finns en tre tomma gästboxar i vårt stall. Jag kan be Nova, en snäll stallflicka, som brukar sköta om oss, att hon gör ordning en box till dig", sa Stjärna.

"Det vore snällt. Jag känner mig lite vilsen och ensam i den riktiga världen", sa Sparkel och skrapade med sin ena hov i marken.

Då såg Stjärna hur den glittrade och glänste i Sparkles hov.

"Vad fint, har du guldhovar?" utbrast hon.

"Ja, det har alla enhörningar i min släkt. Vi heter Guldhov i efternamn", sa Sparkel.

"Sparkel Guldhov - det var ett vackert namn", sa Stjärna och funderade på om hon också skulle lägga till ett efternamn efter sitt namn.

Tillsammans gick de tillbaka mot stallet och stjärnorna lyste upp deras väg genom den mörka skogen. Efter det äventyret förblev de bästa vänner.

Det var på det sättet som enhörningen Sparkles Guldhov, flyttade in i stallet Lyckohoven. Precis som Stjärna hade sagt, gjorde stallflickan Nova ordning en fin box till Sparkles som han fick bo i.